Två av de nya krönikorna på Föräldrakrafts webbsajt har satt fart på läsarnas kommentarer. Missa inte läsarnas reaktioner på Sanna Lalanda Rydhs krönika "Hur mycket sparar samhället på att föräldrar sliter ut sig?" och Sören Olssons krönika "När orken tar slut".
Första gången gråter jag hela vägen till barnhemmet, jag vågar inte tro på min egen styrka. Varför utsätta mig, behöver jag inte bara ta det lugnt och läka nu? När jag möter barnen förstår jag, skriver Linda Forshaw i en ny krönika för Föräldrakraft.
Det är pinsamt, skamligt och inte minst förnedrande. Man vill ju kunna räcka till för sitt barn, skriver Sanna Lalanda Rydh i en krönika som handlar om alla de familjer som drar sig för att söka hjälp.
Vi står ut. Till sista droppen energi så försöker vi alltid att orka med allt som sker i våra liv. Men vad händer när orken ändå tar slut? Frågan ställs av Sören Olsson i en krönika i Föräldrakraft.
Under hösten 2011 har vi i vår familj kämpat för att få möjlighet att använda ett assistansbolag för att underlätta vissa delar av livet med vår annorlunda prins.
Här trängs över 23 miljoner liv, en stad fylld till brädden av människor. Jag skriver med utsikt över Huangpu-floden i centrala Shanghai, min nya hemstad. Vi försöker hitta en ny vardag, på denna kaotiska men fascinerande plats.
Jag älskar ord. Den första meningen som jag lärde mig läsa fyllde mig med massor av fantasi. En enda mening satte igång tusen nya tankar som genast ville förmedlas till omvärlden.
Isabel är inte som alla andra barn. Men i det här väntrummet liknar alla andra barn Isabel. Jag får en glad överraskning när vi kliver in, skriver Susanna Lalanda Rydh i en ny krönika.
Om människan hade en aning om vilket ansvar det innebär att bli förälder, så skulle det sannolikt födas betydligt färre barn i vår värld, skriver Sören Olsson.
En gång vaknade jag ur en dröm och undrade vem det var som levde mitt liv. Jag såg mitt hem, mitt särskilda barn och allt som omgav mig och undrade var jag var. Jag tror att det var mitt gamla jag som undrade vad som hänt, skriver Susanna Lalanda Rydh i en krönika.
- Säger du en gång till att jag inte ser, så moonar jag på torget!!!
Cp-skadad, rörelsehindrad, synskadad. Handikappad. Dessa ord är jag uppvuxen med, skriver Linda Åkesson i denna krönika om konsekvenserna av att göra en stor grej av barns funktionsnedsättningar.
"Vi pratar om acceptans av det som sker i vårt liv, men jag frågar mig om det kan uppnås en försoning här? Deras liv är en utmaning utan dess like", skriver Föräldrakrafts krönikör Linda Forshaw.
Det finns ett språk som är näst intill bortglömt. Ett språk som är universellt. Som kan förmedlas över alla gränser. Som inte heller behöver några lexikon eller översättningar.
Min värld har vänts uppochned, gränserna mellan arbete och fritid har suddats ut och gud ser nog inte på mina arbetstider med blida ögon. Visst är jag till yrket sjukgymnast men jag är även föreläsare, ekonom, marknadsförare, städare, försäljare, VD och CP. Min tidräkning är ur led, för i min almacka saknas den 25:e vissa månader. Jag är enmansföretagare och älskar det, nästan jämnt, skriver Håkan Svensson i denna krönika.
Ännu ett år har passerat. Det läggs till historien och blir snart något som vi människor blickar tillbaka på och har tankar, åsikter och känner känslor om.
Det fanns inte tid till kurser. Vi var för stressade för att kunna söka kunskapen. Jag drömmer om en framtida sjukvård som erbjuder hembesök där mindfulness lärs ut, skriver Föräldrakrafts krönikör Linda Forshaw. Snart har två år gått sedan hennes son Tommy avled nio år gammal.
Det är inte många saker som skiljer oss människor från djuren och växterna här på jorden. Vi finns här en stund och därefter ändrar vi form och omsluts i det eviga kretsloppet.
