Föräldrakraft

Det borde vara en självklarhet för elever med språkstörning att få stöd och anpassad studieteknik. Men medan skolmyndigheter funderar över vilken läs- och skrivmetod som kan vara bäst så förlorar många barn varje dag möjligheten att komma åt kunskap.
Det skriver föräldern och specialpedagogen Gullan Sjöholm i denna debattartikel, där hon efterlyser större intresse från skolmyndigheterna.

I en debattartikel i GP för ett par veckor sedan kunde man läsa att trots protester från ett 10-tal handikapporganisationer är Riksdagen på väg att rösta igenom en proposition om en lärarutbildning som inte ger lärarna tillräcklig kompetens att möta elever med funktionshinder och deras behov av stödåtgärder. Artikelförfattarna menar också att eftersom regeringen inte inser vikten av att ge obligatorisk kunskap om funktionshindrade till blivande lärare så får det parollen ”en skola för alla” att blekna. I artikeln hänvisade man även till en granskningsrapport från skolinspektionen där det konstateras att skolorna i Sverige måste stärka kompetensen om hur elever med funktionsnedsättning tar till sig kunskap.

Relaterat:
Simon klarade det omöjliga "Adjö till en skola för alla" - ungdomsorganisationer rasar mot regeringen

Jag är mamma till Simon 22 år, som har grav språkstörning/dyslexi, och som fortfarande inte kan läsa en halv A4-sida med text. Hans verbala minne är kort och har mycket svårt att ta till sig skriven text och att formulera grammatiskt korrekta meningar. Textens budskap går förlorad när han samtidigt försöker läsa och tolka dess innehåll. Trots dessa svårigheter tog Simon studenten 2006 med MVG och VG i de flesta ämnen. Han har även klarat en 2-årig KY-utbildning i Teknisk försäljning och marknadsföring. I denna utbildning ingick även en kurs i marknadsföring vid Handelshögskolan i Göteborg.

En studieteknik som fungerar
För att ge Simon möjlighet att ta till sig kunskap har jag arbetat fram en studieteknik som anpassats till varje ämne och förändrats i takt med Simons egen utveckling.
Detta innebar att vi fick bryta ner lärobokens eller kompendiets text i mindre avsnitt som sedan fick förmedlas muntligt till honom. Simon har inte varit hjälpt av inlästa läromedel som CD-Daisy. Muntliga prov har varit Simons enda möjlighet att redovisa sin kunskap.

Idag kan Simon med hjälp av nya tekniska hjälpmedel klara sin vardag och sitt arbete. Ett viktigt hjälpmedel är VoiceXpress med vars hjälp han kan kommunicera både på svenska och på engelska. Simon dikterar och kan sedan välja om han vill ha det utskrivet eller t.ex. skickat som email. Han har även minnes- och tidshjälpmedel som hjälper honom att hålla ordning på sin vardag och sitt arbete.

Utan stöd och hjälp från berörda myndigheter kan det vara svårt för såväl föräldrar som skolledning att fatta rätt beslut om hur en elev med liknande svårigheter som Simons bäst ska klara sin skola. På mellanstadiet föreslog skolledningen att Simon skulle placeras i särskola! Ett annat förslag var att ta bort engelskundervisningen.

Vi anmälde skolan till skolverket för bristande stöd. Skolverket gav oss rätt och detta resulterade i att Simon fick stöd upp till årskurs 8. I årskurs 9 drogs stödet utan förvarning in med motiveringen att Simons betyg var för höga i årskurs 8. Om den nya lagen om kränkning som tillkom 2006 och Barn- och elevombudsmannen BEO hade funnits vid den här tiden är jag övertygad om att skolan och kommunen hade blivit fällda för kränkande behandling om ärendet hade prövats i domstol.

Årskurs 9 blev ett mycket jobbigt år för Simon eftersom det mesta av skolarbetet fick göras hemma efter skoldagens slut. Dubbla skoldagar kan tyckas för mycket för vem som helst men inte för Simon som hade bestämt sig för att inget skulle få hindra honom att komma in på den gymnasielinje han helst ville gå på. Tack vare sina höga betyg kom han in på ”rätt” gymnasium. Här möttes han av en skolledning som bestämde sig för att göra allt man kunde för att Simon skulle kunna ta till sig kunskap. Med gemensamma krafter från skola, föräldrar och inte minst från Simon själv lyckades han genomföra tre års studier med mycket lyckat resultat.

Hur var detta möjligt? Jo, skolledning och lärare var öppna för att våga pröva den studieteknik som jag under tidigare år arbetat fram och som gjort det möjligt för Simon att komma åt kunskap.

Idag är jag glad att jag inte gav upp kampen för Simons rätt att komma åt kunskap. Detta i kombination med Simons egen vilja och envishet gjorde det möjligt. Det finns några personer som på ett särskilt sätt visat vilja och mod och gett Simon och mig stöd i kampen och som jag känner stor tacksamhet mot.

Mats Löwing på Skolverket som uppmanade mig att aldrig sluta slåss för Simons rätt att komma åt kunskap.

Skolledning och lärare på Göteborgs Tekniska Gymnasium (GTG). Hela lärarkåren antog utmaningen att våga pröva ett helt nytt sätt att ge kunskap till en elev som behövde en annan strategi och en annan studieteknik för att komma åt kunskap.

Generaldirektör Sonja Eriksson på Myndigheten för kvalificerad yrkesutbildning som utan att tveka lovade att Simon skulle få det stöd som behövdes för att komma åt kunskap. Problemet var att skolledningen inte hade samma inställning och synsätt.

Eva Kristenson, chef för arbetsförmedlingen på Hisingen, som lyckades utverka att Simon under sin KY-utbildning fick tillgång till nödvändiga IT-verktyg och även utbildning i hur dessa skulle användas.

Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) ska ge stöd till skolans personal i frågor som rör pedagogik för elever med funktionsnedsättning. I Simons fall har SPSM inte gett något stöd alls. Har det saknats vilja, kompetens eller intresse för att ge stöd?

En stor brist är att man som förälder inte har någonstans att vända sig. SPSM vill inte ha någon föräldrakontakt. För att en elev med stora läs- och skrivsvårigheter ska lyckas i sitt skolarbete krävs ett nära samarbete mellan elev, förälder, lärare, skolledning och berörd myndighet. Här måste till en förändring och ett ändrat synsätt.

Jag har försökt att få både den tidigare och den nuvarande generaldirektören för Specialpedagogiska skolmyndigheten, Jan Rocksén resp. Greger Bååth, intresserade av hur en elev med Simons mycket låga läs- och skrivförmåga har klarat sina studier under 14 år. De har lyssnat på min berättelse men det verkar inte finnas något intresse av att se till att andra elever i samma situation som Simon får del av våra erfarenheter. Detta har jag svårt att förstå eftersom jag nästan dagligen blir kontaktad av föräldrar till barn med läs- och skrivsvårigheter som förtvivlat ber mig berätta om hur Simon klarat sin skolgång.

Jag har även haft åtskilliga kontakter med andra myndigheter och förbund men ingen tycks intresserad av att sprida våra erfarenheter vidare. Kan det vara så att man helst vill komma med egna förslag och idéer och inte ta till sig detta från en enskild förälder? Idag sysselsätts många människor i dessa förbund och myndigheter och de är naturligtvis rädda om sina jobb. Varför ska man intressera sig för att hitta lösningar så att barn med grav språkstörning/dyslexi ska kunna gå i vanlig skola och kunna ta till sig kunskap på alternativt sätt? Man kan ju riskera att förlora jobbet!

Häpnadsväckande uttalande
Låt mig ge ett belysande exempel som visar hur illa det står till. Samma dag som Simon tog studenten skrev generaldirektör Pia Enochsson på Myndigheten för skolutveckling i Nyhetsbrev 5/2006 följande: ”Att behärska språk och kunna läsa och skriva är en förutsättning för att man ska kunna tillägna sig några kunskaper överhuvudtaget.” Simons kommentar: ”Jag kan ju inte läsa och skriva och ändå har jag tagit studenten idag med MVG och VG i de flesta ämnen. Vet den här människan överhuvudtaget vad hon talar om”? Är någon förvånad över att det inte sker några framsteg för våra barn som har språkstörning/dyslexi från myndigheternas sida?

Naturligtvis tar inte alla elever med läs- och skrivsvårigheter in kunskap på samma sätt som min son men för mig liksom för många andra som följt Simon kan det tyckas märkligt att man från myndigheternas sida inte uppmärksammar att en elev med så enormt stora svårigheter ändå lyckas klara skolan med gott resultat och komma ut i arbetslivet.

Många av Simons lärare kan vittna om att den studieteknik som Simon använde även hjälpt många andra elever med betydligt mindre läs- och skrivsvårigheter. I många fall har man sett att studietekniken fungerar utmärkt även för de elever som inte har några läs- och skrivsvårigheter alls.

Medan skolmyndigheter och forskare funderar över vilken läs- och skrivmetod som kan vara bäst så förlorar många barn varje dag möjligheten att komma åt kunskap. Det finns inga motsättningar mellan att lära sig läsa och skriva och att komma åt kunskap. Många elever med läs- och skrivsvårigheter tappar sitt självförtroende när de märker att de inte får till sig kunskap. Vad detta innebär i lidande och förlorat självförtroende för elev, föräldrar och familj kan inte nog betonas.

Jag är övertygad om att den studieteknik vi använt för Simon skulle kunna hjälpa många andra elever med grav språkstörning/dyslexi att ta till sig kunskap och klara vanliga skolan med bra resultat. Lika självklart som det är för en döv elev att få tillgång till tolk lika självklart borde det vara att en elev med grav språkstörning/dyslexi får tillgång till stödåtgärder och en anpassad studieteknik. Men varför detta ointresse från våra skolmyndigheter? 

Gullan Sjöholm
förälder till Simon
speciallärare/talpedagog
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

< Föregående		Nästa >