Stina Engström blev chockad när hon fick veta att skolan ville flytta hennes son till särskolan, på grund av hans läs- och skrivsvårigheter.
Hon tog strid för att sonen skulle få stöd i den vanliga skolan. Nu hör många andra föräldrar av sig till Stina för att få råd och stöd.
Förr kämpade hon för att hemlighålla skolans hot mot sonen. Men idag berättar hon gärna om kampen som ledde till en politisk karriär, som hon nu använder för att hjälpa andra elever.
Stina Engström har etablerat sig som folkpartistisk kommunpolitiker i Skellefteå. Vid flera tillfällen har hon träffat skolminister Jan Björklund för att diskutera ”felplaceringarna” i särskolan.
Rätt hjälpmedel
Nu vill hon se till att elever med läs- och skrivsvårigheter får rätt hjälpmedel.
– Tekniken gör det mesta möjligt, men barnen får inte tillgång till det. Ytterst få elever får de hjälpmedel de behöver för att få rättvisa förutsättningar.
Det har gått bra för Stinas egen son – men hon är fortfarande lika stridbar. Nu för att slå vakt om andra barns rätt att få stöd i den vanliga skolan.
– Alltför få föräldrar som är medvetna om vad som sker, och vad det innebär att barn flyttas till särskolan. Man förlitar sig på att skolpersonalen har rätt när de stödjer en inskrivning till särskolan, eftersom man får höra att det är ”bara där som barnet kan få rätt stöd”.
Utredningar måste göras
Men särskola ska bara vara aktuellt om det finns en utvecklingsstörning, betonar Stina Engström. Först måste flera utredningar göras – en medicinsk av läkare, en pedagogisk av special pedagog/lärare, en psykologisk av psykolog och slutligen en social bedömning av skolsköterska, kurator eller socialsekreterare
– Dessa fyra bedömningar måste man genomföra för att rättsäkerhetsställa att utvecklingsstörning finns och därmed att särskolan är rätt skolform.
– Särskolan är en viktig skolform som vi ska vara rädd om. Men är inte ovanligt att elever som har läs- och skrivsvårigheter hamnar i särskolan, där de absolut inte ska vara. Dessa elever ska få sin hjälp i vanliga skolan, säger Stina.
– Det är viktigt att man som förälder ifrågasätter och är säker på att bedömningarna är gjorda och att en utvecklingstörning finns, säger hon.
– Jag tror att det finns felplacerade barn i alla kommuner. Alltför många skrivs in i särskolan, till exempel efter enbart en kontakt med psykolog. Vår egen son var absolut inget särskolebarn, men ändå ville skolan att han skulle flyttas dit.
Sonen har dyslexi och fick därför en mycket svår skolgång. Men för Stina Engström blev det en chock att höra lärarens uppfattning att sonen skulle flyttas till särskolan. Under många år hemlighöll hon hotet, samtidigt som hon stred för att sonen skulle få nödvändigt stöd i den vanliga skolklassen.
– Vi fick alltid köpa de hjälpmedel som behövdes själva. När jag fyllde 50 år ville jag inte få presenter utan bad om pengar som oavkortat skulle gå tilll inköp av Daiyspelare, berättar Stina Engström.
Läste mycket om dyslexi
När sonen gick i årskurs fyra hade Stina själv studerat mängder av litteratur om dyslexi och förstod precis vad som var problemet för sonen i skolarbetet. Men det gjorde det inte enklare att få hjälpmedel och stöd. Avslagen kunde motiveras av skolan med formuleringar som att ”vi vill inte sätta en stämpel på honom”.
Under tiden utvecklades hjälpmedlen. Trådlösa hörlurar blev en smärre revolution. Plötsligt fick sonen möjlighet att smidigt lyssna på inlästa läxor även när han var ute och rörde på sig.
Det var för att inte riskera att sonen skulle störas i sitt skolarbete som Stina valde att hålla tyst om förslaget om särskola.
– Jag ville inte att han skulle ha i sitt huvud att läraren hade velat placera honom i särskolan, jag var rädd att det skulle påverka honom negativt.
Vid 19 års ålder flyttade sonen hemifrån, till Stockholm där han förverkligade en dröm om en utbildning för att kunna arbeta inom flyget. Idag, vid 22 års ålder är han kabinchef, och erbjuden vidarutbildning och ytterligare avancemang inom flyget.
– Var hade han varit idag om han gått särskolan? frågar Stina Engström.
Det stora intresset för flyget är en av förklaringarna till att sonen lyckats bra trots läs- och skrivsvårigheterna.
– Han har haft en röd tråd att hålla fast vid. Ända sedan femårsåldern har han haft siktet inställt på att flyga.
Många föräldrar, vars barn föreslås skrivas in i särskolan, hör av sig till Stina Engström för att få råd och stöd.
Genom åren har hon följt många elever och sett att de kan inte flytta hemifrån, att de kan inte ta körkort och att de inte får ekonomiska förutsättningar att klara sig i framtiden.
– Det är en skandal att många barn hamnar i särskolan utan anledning. Många lärare vet om det, men vågar inte göra något, säger Stina.
Bristen på hjälpmedel i skolan gör henne minst lika arg.
– Barnen får inte tillgång till den nya tekniken, säger hon upprört.
Hennes kritik drabbar inte bara skolor, kommuner och landsting. Hon är även missnöjd med att lärare ofta är skeptiska till hjälpmedel.
– Många lärare vill inte ta på sig ansvaret att hantera hjälpmedlen, men självklart måste hjälpmedlen införas i skolarbetet i nära samarbete med lärarna. Samtidigt drar man in på logopeder, de personer som borde förskriva hjälpmedlen.
Mötet med sonens lärare för ett och ett halvt decennium sedan är fortfarande en upplevelse hon minns med fasa.
– Jag råkade stöta ihop med läraren efter skolavslutningen. Jag visste att min son inte hade lärt sig läsa, det gjorde han inte förrän han gick i årskurs fem, men jag blev ändå chockad.
Läraren sa, som i förbifarten, att ”vi vill ju sonens bästa så vi föreslår att han börjar särskolan till höstterminen”.
– Det var aldrig något vi hade pratat om i utvecklingssamtal, sa Stina som protesterade, men då fick veta att ”jag har varit lärare i 23 år så jag vet vad jag talar om. Kan du inte tänka dej särskola så måste han gå om årskurs två”.
Stina gav sig inte och en utredning visade att det inte fanns några giltiga skäl för särskoleplacering. Men dessförinnan hade hon utsatts för hård press av sonens lärare: ”Jag vet vad jag pratar om, försök inte sätta dig upp mot professionen.”
– Det är något jag aldrig glömmer. Att man vill inte sätta sig upp mot professionen är ett ständigt återkommande problem som föräldrar ställs inför, säger Stina Engström.
Kampen för hjälpmedel till elever tycks bara ha börjat. Men Stina Engström kan glädja sig åt att framgångarna för den egna sonen.
– Idag tänker han inte på sitt funktionshinder. Han har översättningspenna, scanner med mera och kan hantera sin vardag.
Protesterna mot felplaceringar i särskolan har även gett andra resultat. Regeringens förslag till ny skollag ska minska risken. Stinas tre olika möten med Jan Björklund har säkert spelat in.
Så här sa Jan Björklund till Föräldrakraft när förslaget till ny skollag presenterades i somras:
– Det finns påståenden om att kommuner flyttar över elever med svårigheter till särskolan. Särskolan är till för elever med utvecklingsstörning, och det ska inte vara möjligt för kommuner att flytta över elever med andra svårigheter dit. I framtiden ska det krävas mer för att placera barn i särskolan, det ska krävas ordentliga medicinska belägg. Dessutom ska föräldrarna, om barnet har en utvecklingsstörning, ha rätt att välja mellan särskolan och vanliga skolan, sa Jan Björklund.
skriven av Anne-Marie Leijon, januari 16, 2010
skriven av Barbro, november 26, 2009
Efter utredning visade sig att han har svår dyslexi och dyskalkyli samt problem med finmotoriken vilket ger praktiska problem med själva utformandet av bokstäver. Trots att mycket av hans problem kunde avhjälpts med att skriva på dator med ordprediktion tilläts inte det. "Då lär han sig ju inte att skriva ordentligt"
Resultatet har blivit en kille som är så less på skolan, men lär sig otroligt mycket genom att se dokumetär/utbildnings-program på TV och CD. Läskoden började han knäcka först i 11-12årsåldern. Nu går han i en specialskola för barn med inlärningsproblematik, dock ej särskola. han läser in mellan/högstadiet innan han övergår till gymnasie-ämnen. Skolans arbete bygger mycket på individuell inlärning med data-teknik. Man får gå kvar tíll längst 20 år eller tills man är redo att börja på en gymnasieskola. Det är förstås inte guld och gröna skogar här heller! Men det är bättre!!!
Till er alla med dyslexi och era anhöriga. Ge inte upp. Ni är inte dumma. det är skolan som behöver anpassa sitt arbete så det passar just Dig. Lycka till!!
skriven av Mia, november 25, 2009
En jätteviktig sak tycker jag är att om en elev börjar i särskolan har den eleven precis samma rätt till en kvalificerad och anpassad undervisning som om han/hon gått i grundskolan. Det är trist att man tappar krav i särskolan och därmed förstärker uppfattningen att det är nån sorts B-skola.
et är väl bättre att höja lönena till assitenterna
Hoppas att du har det bra
Varma hälsningar
Ann-Christin