- Jag blev gripen av de berättelser jag fick ta del av. Jag kände att alla dessa bilder och berättelser måste komma fler till del. Det borde egentligen höra till allmänbildningen att känna till denna inre verktygslåda, redskapen för läkning och utveckling som vi alla är födda med.
Det berättar Annika Berg-Frykholm som skrivit "Självbilder - att komma vidare genom skapande", en efterlängtad bok om bildterapi.
- Vad är det egentligen som sker när man målar? I människan? I bilden? Hur ser processerna ut? Går det att beskriva så att vem som helst kan förstå? Det ville jag försöka göra och bestämde mig för att skriva den här boken, skriver Annika i bokens inledningen.
"Självbilder – att komma vidare genom skapande" är skriven på ett sätt som får läsaren att vilja veta mer om de olika personerna och deras liv. Det inger hopp att förstå att även den sjukaste och den mest deprimerade kan få ökad självinsikt och därmed sin livslust tillbaka.
Boken innehåller många lästips i ämnet, en lista över utbildningar och även en stor samling kontaktuppgifter till personer som på olika sätt har medverkat i boken. En guldgruva för den intresserade.
Boken beskriver när bildterapi kan vara ett sätt att kommunicera och lära sig mer. Bland annat nämner Annika Berg-Frykholm sjuka barn och vuxna, talsvårigheter efter hjärnskada, hos tandläkaren, kvinnor med missbruk och barn med skolproblem.
Den är gripande och ljus, men ger samtidigt mängder av mörka exempel på hur många mår idag. I boken finns över 20 kapitel med olika exempel på hur bildterapi har fungerat för olika människor och de allra flesta slutar med en känsla av tillförsikt inför framtiden.
Boken vänder sig till alla som har ett intresse för människor och mänsklig utveckling och är en inspirationskälla för personer som arbetar inom pedagogisk, terapeutisk, social eller själavårdande verksamhet.
Annika Berg-Frykholm är frilansjournalist från Uppsala. År 2006 fick hon Barncancerfondens journalistpris och 2007 Uppsala kommuns kulturstipendium.
Läs mer om författaren på webbsajten www.berg-frykholm.se
Nedan kan du läsa ett par utdrag ur boken.
Målarrummet en oas för barn med skolproblem
Som specialpedagog med bildterapeutisk inriktning arbetade Lena-Marie Holmgren sju år i grundskolan och på ett skoldaghem. Hon har även haft fortbildning med bild bland skolpersonal.
Numera arbetar hon dels som bildterapeut inom vuxenpsykiatrin i Falun, dels driver hon egen bildterapiverksamhet i Umeå.
Kapitlet bygger på intervjuer med Lena-Marie. Barnens namn är fingerade.
William var elva år och hade det jobbigt hemma. I skolan var han bråkig. Han blev ständigt utkörd från klassrummet. Skolan hade försökt hjälpa men inget fungerade. Tester visade att han hade dyslexi. Läraren föreslog att han skulle gå hos Lena-Marie. William ville hellre ha slöjd men när det inte var möjligt fick det bli bild.
Första gången var han rädd och ville ha sin lärare med sig.
”Jag kan inte måla”, sa han direkt när han kom.
”Vad kan du då?” frågade Lena-Mare.
”Jag är stark. Jag vill bryta arm.”
”Får jag se om du har några muskler!”
Han spände armarna.
”Vem vill du bryta arm med?” Undrade Lena-Marie.
”Med dig.”
Efteråt upprepade William: ”Jag kan inte måla.”
”Men du vill komma hit?”
”Ja, jag vill prova en gång.”
Lena-Marie började med ”färgfläcken”, en övning som handlar om att släppa på alla krav. William valde svart färg och började måla längst uppe i ena hörnet. Han förde penseln runt runt. Efter ett tag föreslog Lena-Marie att han skulle kliva ett par steg bakåt och betrakta det han målat.
Han stannade upp och tittade.
”Det är en pojke utan huvud”, sa han men ändrade sig snabbt: ”Nej förresten, de är en racerbana”.
- Som om det var för jobbigt det han först såg, kommenterade Lena-Marie.
William fortsatte med lila. Färgen blev starkare och starkare. Till sist mötte den lila färgen den svarta. William tog ett par steg bakåt och tittade igen.
”Du”, sa han, ”får man måla bokstäver?”
”Du kommer att tänka på bokstäver nu?”
”Ja, det jag har målat ser ut som en ram och i den vill jag ha bokstäverna”, förklarade han
Och så skrev han alfabetet. Men de fem sista bokstäverna fick inte plats.
”Hur gör jag nu?” undrade han.
”Ja, var vill du ha dem?”
”Jag måste ju fortsätta utanför ramen”, sa William
Och så gjorde han det.
- Detta hände första gången vi sågs, berättar Lena-Marie. Och en sak har jag upptäckt: varenda elev visar från början tydligt i sina bilder vilka svårigheter de har. Klart och tydligt eller på ett symboliskt sätt.
Nästa gång William kom hatade han skolan. Han målade lager på lager tills papperet blev styvt som läder. Han slet sönder sin bild, kastade pennan mot den och skrek att han avskydde skolan.
- Vi pratade om vad som hände. Jag frågade vad han ville göra med sin trasiga bild. Han skulle kunnat slänga den i papperskorgen. Men han ville pussla ihop den igen. Det kändes så hoppfullt. När det var gjort var han nöjd. Som om han verkligen gjort upp med sin hatkänsla.
”Du”, sa William veckan därpå, ”Jag minns en gång när jag var liten och mamma lärde mig en ramsa om Tummetott och Slickepott.”
Lena-Marie föreslog att han skulle göra fingertutor i gips av de där figurerna. Det ville William och när han var klar förde hans fingrar samtal med varandra.
- Där satt han, skolans buse, och njöt. Visst är det härligt, säger Lena-Marie.
William ingick i ett projekt och när det avslutades ville han fortsätta bildterapin. Men skolan hade inte pengar.
- För många barn räcker det att komma till mig fem sex gånger. Men en del skulle behövt detta stöd mycket längre, kanske hela sin skoltid. Tyvärr är skolorna sällan beredda att stödja barnen den tid de behöver.
Kalle ville inte måla
Det är inte lätt att veta vilka barn som bildarbete passar för. Om inte lusten att skapa finns från början kan den gå att locka fram. Ibland visar det sig att det barn man minst anar får ut mest av att måla, säger Lena-Marie.
Hon berättar om Kalle, en tystlåten pojke i trean som vägrade. Han hade aldrig tagit i en krita, varken i förskolan eller i skolan. Han hade det svårt hemma och i skolan blev han mer och mer ledsen och inåtvänd. Till sist satt han mest i ett hörn och gick knappt att tala med. Läraren var mycket bekymrad och kontaktade Lena-Marie.
- Jag började med att gå in i klassrummet några gånger för att närma mig Kalle och väcka hans nyfikenhet, berättar hon. Det går aldrig att tvinga ett barn till bildrummet, då fungerar det inte.
När Lena-Marie frågade Kalle var han inte beredd att testa. Hon sa att det kan vara lättare att våga om man är två och föreslog att Kalle och Jens kunde ta sällskap. Det gick Kalle med på.
Lena-Marie hälsade dem välkomna till bordet med färger, kritor, svampar, penslar, vattenpytsar, papper i olika storlekar. Och ett tänt stearinljus.
- Som en inbjudan till något viktigt, förklarar hon.
Pojkarna blev stående länge och tittade på bordet med händerna på ryggen. Men så småningom tog nyfikenheten över och de började känna lite på penslar och färger.
”Vad har ni för färg idag?” undrade Lena-Marie och vände sig till var och en. ”kom och viska det i mitt öra.”
Kalle valde blått, Jens rött.
”Vilken sorts färg vill ni använda?” frågade Lena-Marie.
”Får man ta fingerfärgen?” undrade Kalle.
”Javisst”, nickade Lena-Marie uppmuntrande.
Han som alltid vägrat att måla valde alltså det allra sinnligaste materialet. Pojkarna kom överens om att måla på samma papper. De använde fingrarna.
”Byt färg när ni känner att ni vill”, sa Lena-Marie efter en stund.
Kalle valde en annan färg och började måla med svampen. Han fascinerades av de strukturer hans rörelser skapade. Efter hand blev han alltmer ivrig, jobbade mer och mer intensivt.
Pojkarna målade först på varsin sida av papperet. Så småningom mättes de i bilden. Efteråt var de glada och nöjda med vad de åstadkommit tillsammans. Båda ville komma tillbaka.
Efter tio gånger tyckte Jens att det räckte. Men Kalle fortsatte ett helt år.
- Det blev förlösande för honom, säger Lena-Marie. Han upptäckte att han tyckte mycket om att måla. Och med bilderna kom orden. Han började berätta om hur han hade det. Han målade en pojke som det regnade på. Då stod det klart hur ensam och skyddslös han själv egentligen kände sig. Det var smärtsamt för honom att se. Men nästa gång målade han ett paraply åt pojken. Jag tänkte att Kalle hittat ett skydd. Kanske inom sig själv, kanske i målarrummet.
Kalle levde i en utsatt miljö, hemma var det ofta bråkigt. Ibland hade han sovit så dåligt att han inte orkade måla. Då fick han vila på en madrass på golvet. Målarrummet blev en oas i en annars kaotisk tillvaro.
- Även om målarrummet blir en barns tillfälliga fristad får det inte vara en isolerad ö, betonar Lena-Marie. Det är viktigt att det parallellt händer något även utanför, att det finns ett team kring barnet som vid behov backar upp.
En period gjorde Kalle bara kolteckningar, liggande på golvet. Han ritade ett virrvarr av vägar. Han hade stort behov av att hitta lösningar och bringa ordning i sitt liv och det var också vad han strävade efter i bilderna, förklarar Lena-Marie.
Efter hand växte hans självförtroende. Han blev gladare och fungerade bättre i klassen. Han som aldrig velat ta i en krita målade nu med liv och lust även i skolan, uppmuntrad av läraren.
- Så borde det vara. Att skolan fortsätter den positiva förstärkningen, säger Lena-Marie. I målarrummet finns inget rätt och fel. Man får vara som man är och växa i det. Den känslan måste även skolan kunna inge barnen.
| < Föregående | Nästa > |
|---|
är säger lagen att 5% av alla arbeten inom den statliga/kommunala ...
. Frågan är bara nu hur man kan använda denna undersökning i arbetet för att öka vidsyntheten hos arbetsgivarna och få den att inse att funktionsnedsättning faktiskt ÄR ...
