John såg fram emot att besöka ID-dagarna med sina assistenter. Men nu blev det mamma Mona som fick åka istället.
Hennes son fick avslag på resan till hjälpmedelsmässan
Mona Lerner står mitt i myllret av mässmontrar och besökare på ID-dagarna i Uppsala Konsert & kongress.
- Hit ville John åka tillsammans med sina assistenter. Men han fick avslag på riksfärdtjänst några dagar före mässan, säger hon besviken.
Hennes son, John Lerner, är en 24-årig kille i stort behov av många olika hjälpmedel för att klara vardagen.
I år såg han fram mot att för första gången kunna besöka ID-dagarna, en viktig mässa när det gäller hjälpmedel inom informations- och kommunikationsområdet.
Men trots tidig resplanering blev så inte fallet. Istället fick hon själv sätta sig på tåget till mässan.
John nekades riksfärdtjänst från bostaden i Blekinge. Han hade begärt resa från dörr till dörr, men hänvisades till vanliga flyg- eller tågförbindelser med motiveringen att ”det blir billigare för samhället”.
För John blev det däremot alltför komplicerat och riskfyllt, bland annat på grund av den höga risken för epilepsianfall.
- Vi överklagade men fick avslag från förvaltningsrätten. Beskedet om avslag kom bara två, tre dagar före avresa, berättar Johns mamma Mona Lerner.
- Hur ska man då kunna planera och boka hotell? Jag hade bokat ett handikappanpassat hotellrum till John och assistenter i ett hotell nära mässan i Uppsala. Det hade jag ordnat några veckor före mässan men tyvärr blev jag tvungen att avboka detta.
Då var det lite sent att börja planera tåg- eller flygresa och alla de säkerhetsarrangemang som skulle krävas för att John skulle kunna resa tryggt.
- Varför skulle vi behöva utsätta honom för dessa risker? Vi har aldrig flugit med vår son och vi vill inte att han åker långa tågresor, för han har så svår epilepsi. Om ett krampanfall inte släpper kan det bli nödvändigt att avbryta resan, säger Mona Lerner.
- John kan få stora kramper och om det inträffar på resa måste han ligga på golvet i framstupa läge för att få sin akuta medicin.
John har en svår cp-skada på grund av en förlossningsskada, han sitter i rullstol, saknar tal och har alltså även svår epilepsi.
Nu oroar Mona sig för att sonen aldrig ska kunne företa längre resor. Tidigare har det varit möjligt att få riksfärdtjänst för resor till sommarstället i Västervik och liknande, men inför ID-dagarna fick man ett negativt besked redan på förhand. ”Det blir nog avslag”, var beskedet.
Förklaringen från färdtjänsten att det skulle bli billigare för samhället om John tog tåget gör Mona upprörd.
- Hur skulle John kunna passa ihop tågresan med mässans öppettider och alla praktiska frågor runt omkring? Ingen verkar förstå hur arbetssamt det är att planera och tänka på allt som måste fungera när John ska åka någonstans, säger hon.
Fakta
Advokat Sofia Tedsjö,
C J Advokatbyrå,
kommenterar:
Enligt 5 § Lag om riksfärdtjänst framgår att tillstånd ska meddelas om resan till följd av den sökandes funktionshinder inte till normala reskostnader kan göras med allmänna kommunikationer eller inte kan göras utan ledsagare.
Riksfärdtjänst innebär att ersättning lämnas för reskostnader om sökandens funktionshinder är så stort att resan inte kan företas till ”normala kostnader” (till exempel kostnader enligt SJ:s taxa för resa med tåg 2 klass).
Kammarrättens i Jönköping dom av den 12 februari 2008, mål nr 3340-07, konstaterar att svårighetsgraden av den sökandes funktionsnedsättning är avgörande för bedömningen av vilket färdmedel som ska användas vid resan.
I Kammarrättens i Stockholm dom den 2 februari 2010, mål 5201-09, tydliggör kammarrätten att ”En bedömning av varje sökt resa ska göras utifrån sökandens funktionshinder”.
Med hänsyn till lag och praxis bör bedömningen göras utifrån sökandes funktionsnedsättning och därmed dennes möjlighet att resa med allmänna kommunikationsmedel utan en ledsagare som följer med den sökande under resan. Om detta inte är möjligt ska sökandes erhålla riksfärdtjänst.
Såvitt jag kan utläsa kan inte enbart motiveringen att det är ”billigare för samhället att den sökande reser med allmänna färdmedel” vara ett godtagbart skäl till att avslå.
Vid bedömningen av rätten till riksfärdtjänst ska det alltså först utredas om den funktionshindrade, till följd av sitt funktionshinder, överhuvudtaget klarar av att resa med allmänna kommunikationsmedel eller inte. Nästa fråga som uppstår är om den funktionshindrade kan resa tillsammans med en ledsagare.
Värt att nämna är att vid prövning av om tillstånd ska ges till riksfärdtjänst bör beaktas den allt bättre tillgången som kollektivtrafiken och den yttre miljön får (prop. 1996/97:115 s. 52), till exempel om kollektivtrafiken är mer anpassad vad gäller perronger, hissar, liftar och toaletter. +
Kommentarer
Det där var nog svar från någon byråkrat som inte har någon som helst empati eller personlig koppling till utsatthet.
Jag saknar ord, det är rent sagt för jävligt. Att åka färdtjänst är ingen lyx utan en nödvändighet för alla som har särskilda behov. Ett allternativ.
Ska vi ta den debatten om extra kostnader så är väl det dags att deklarera att det här är en grupp i samhället som ofta har en begränsad ekonomi men som i regel har fler utgifter än vad människor brukar ha.
Är det inte dags att om prioritera saker och ting. Låt oss öppna ögonen och sluta lägga över ansvar på någon annan.
Vi betalar skatt i det här landet och om det är någon som den ska gå till så är det väl John. Att tänka ekonomiskt är en sak.
Om det är så att vi vill vara en förebild i frågan för funktionshinder och anpassning i europa och resten av världen är det dags att vi tar ansvar och börjar tänka om!
Så här får det bara inte gå till.
Jag känner igen attityden! Man verkar leva i vanföreställningen att färdtjänsttransporter med specialfordon eller taxi hela vägen är någon slags limousineservice när det i många fall är enda lösningen för att överhuvudtaget kunna resa längre sträckor. Vi har ett mycket otillgängligt trafiknät över Sverige. Tåg som inte kan ta rullstolar, tåg som inte passar i tid med varandra, bussar som undantas från lagen om tillgänglighet och så vidare. Och även om vi hade (utopi?) full tillgänglighet till tåg och bussar finns det människor som inte kan använda dessa färdmedel av t ex medicinska orsaker.
Om vi frågade "samhället" som man hänvisar till - alltså oss - om det är OK att människor färdas på sina egna villkor, skulle merparten svara JA! Självklart. Vi har ett försäkringssystem - välfärdsinriktningen - att alla oavsett livsöde skall ha samma möjligheter till samhällsservicen. Åt var och en efter behov. Vi måste därför lita till den enskildes bedömning av sina egna behov! Går det att ta ärendet längre även om själva behovet just nu inte är aktuellt? Kan man överklaga Förvaltningsrättens beslut? Skulle vilja se ett prejudicerande fall.
Om skatten ska gå till något/några så är det väl ändå John? Visst ska färdtjänst tänka ekonomiskt, men våra pengar kan väl knappast användas till vettigare saker än att ge funktionshindrade samma möjligheter som övriga i samhället?
Skriv ny kommentar