Gör din egen handlingsplan - frågor & svar

”Oavsett vad som står i olika lagar och regler kan vilken förälder som helst be att få en gemensam planering för sitt barn.”

Varför behövs en gemensam planering?
Om det inte finns en gemensam, samordnad plan kommer insatser från olika verksamheter att dra åt olika håll. Med en handlingsplan blir det enklare att fokusera på vad som är bäst för personen som har funktionshindret. I värsta fall kan olika insatser från sjukhus, habilitering, skola, fritidshem etcetera annars motverka varandra. Se till att planen blir ett verktyg för barnet – inte en intern plan för personalen. Om planen görs på rätt sätt får den stor nytta för barnet.

Hur hittar man en samordnare?
För att få ett helhetsgrepp behövs en samordnare eller koordinator som har överblick över alla insatser som görs i olika verksamheter inom landsting och kommun. Samordning är nyckeln till framgång. Det är därför viktigt att välja ut rätt person som samordnare. Det måste vara någon som kan ”systemet”, som vet hur samhället och de olika insatserna fungerar, men också en person som har ork och kraft att driva på och som kan hålla effektiva möten. Kanske är det en kurator från habiliteringen, kanske en handläggare från kommunens handikappomsorg. Det kan också vara en förälder som sköter samordningen ensam eller tillsammans med exempelvis en kurator. En förälder kan också ta hjälp av vänner och bekanta, eller ha med sig en duktig person från en handikappförening som handledare.
”Det är inte alltid lätt att hitta en koordinator eller samordnare”, säger Ann-Marie Stenhammar. ”Det är viktigt att ha någon som man har förtroende för och som hjälper till med planeringen. Känn efter – är det här rätt person? Om du känner dig i underläge i kontakterna så kan du ta med en granne, en vän eller en rådgivare från handikappföreningen.”

När kan man kräva att få en gemensam plan?
Om barnet ingår i den grupp som får stöd enligt LSS finns laglig rätt till indiviuell plan, vilket är detsamma som en samordnad plan. Möjligheten utnyttjas dock sällan – idag bedöms sju procent av alla som får stöd enligt LSS ha en indivduell plan.
Även enligt Socialtjänstlagen finns möjlighet att få till en individuell planering och en plan. Även om det inte tydligt anges i lagen kan det användas som argument för en samordnad planering.

Lokalt finns olika regler för planer av det här slaget. Landstingens habiliteringar kan ha sina egna regler. Stockholms landsting erbjuder tillsammans med länets kommuner något som heter BUS, barn- och ungdomsplaner. En BUS-plan görs för att få samordning av olika kontakter när barnet eller ungdomen och familjen har kontakt med flera olika verksamheter.
Oavsett vad som står i olika lagar och regler kan man som förälder alltid be att få en gemensam planering för sitt barn. En plan är självklart värdefull även för personalen. I normalfallet är alla välvilligt inställda till en samordning.

Hur kommer man igång med planen?
Det är viktigt att alla berörda från de olika verksamheterna träffas på ett gemensamt möte. Kontakta kuratorn på habiliteringen, en handläggare hos kommunen eller någon annan som känner till barnets situtation för att få till stånd ett möte.

Hela tiden är det viktigt att se till att planen förändras i takt med att förutsättningar och behov ändras. Planen måste följa med i personens utveckling. ”Många planer är ambitiösa men stämmer inte överens med den verkliga situtationen”, säger Ann-Marie Sten­hammar, som betonar att planeringen måste förändras i takt med att barnets situation ändras.
Om det är svårt att komma till skott med en plan – eller att få den att bli ett fungerande verktyg – ska du klaga hos berörd personal eller dess chefer. Man kan också vända sig till länsstyrelsen med klagomål. Det är viktigt att länsstyrelserna får information om sådant som inte fungerar bra, eftersom länsstyrelserna gör granskningar.  Ge inte upp. En gemensam plan ligger i allas intresse och är värd att kämpa för.

Hur ska målen se ut?
Det bör finnas mål både för kort och lång sikt. Det är avgörande att alla är överens om de uppsatta målen, så att de inte ifrågasätts av någon av de som arbetar med barnet. Lika viktigt är att målen utgår från barnets villkor och önskemål. ”Även om barnets mål verkar ouppnåeligt är det viktigt att det inte ifrågasätts utan att alla är överens om att hjälpas åt på vägen dit”, säger Ann-Marie Stenhammar.
Målen måste också vara skrivna på ett sätt som gör att föräldrarna och barnet känner igen dem som sina egna mål. Målen ska fomuleras med barnets eller föräldrarnas egna ord. Om man, som barn och förälder, inte känner sig hemma med målen i planen måste man säga ifrån!

Är det alltid bra med en planering?
Nej, om de olika planerna inte är samordnade så kan de vara mer till problem än till stöd. Föräldrar riskerar att få ägna alldeles för mycket tid åt planeringsmöten som ändå inte leder någonstans. Det finns en risk för att själva planeringsdokumentet blir viktigare än genomförandet. I så fall måste man som förälder slå näven i bordet och kräva skärpning!
Om planeringen inte sker på det enskilda barnets villkor kan den vara till mer skada än nytta. Barnets behov och önskemål måste vara utgångspunkten.